Örtmedicinalväxternas och homeopatins historia

Allt sedan förhistorisk tid har människan hämtat sina läkemedel från naturens apotek. Förmågan att stilla sjukdom och sår var då som nu skillnaden mellan bot och lidande, liv eller död. Från släkte till släkte förmedlades genom årtusendenas gång naturens helande krafter vidare.

För ca 5.000 år sedan skrevs i Kina den äldsta uppslagsboken i ämnet. Författaren var ingen mindre än kejsar Shen Hung. I sin mycket detaljerade örtabok "Pen Tsa'o" beskriver Shen Hung tusentals medicinalväxters botande egenskaper. Kinesernas kunskaper om människokroppens fysiska och själsliga förening var stor varför örtmedicinerna ofta kom att kombineras med bl a akupunktur och avslappningsövningar. Från det dåtida upplysta Kina var steget geografiskt sätt långt till de andra samtida högkulturerna i Babylonien och Egypten. Däremot var insikterna då det gällde medicinalväxternas förmågor nästan desamma. Bevarade kil- och hieroglyfskrifter berättar att de läkande örterna var den allra viktigaste källan till ett långt och hälsosamt liv.

För över 3.000 år sedan spred de kulturförmedlande fenicierna de urgamla örtmedicinska kunskaperna runt hela medelhavsområdet. I det antika Grekland där bildningsnivån var hög skrev filosofen Theoprast "Växternas Naturhistoria", en innehållsrik handbok med informationer om ca 500 olika växter vars blad, frön, blommor och rötter kunde användas till att bota allehanda sjukdomar. Årtionden dessförinnan, d v s på 400-talet f Kr, hade den grekiske naturläkaren Hippokrates gjort en för framtiden revolutionerande medicinsk upptäckt. Hippokrates hade på sig själv och andra prövat avkok från växter som på friska människor gav samma symptom som hos sjuka. Hippokrates kallade denna nya vetskap för "Homoios Pathos" = "Lika Botar Lika", ett väl sammanfattande ord som sedan försvann in i den mörka medeltiden och först efter 2.000 år skulle upptäckas på nytt.

I slutet av 1700-talet bestämde sig den tyske läkaren Samuel Hahnemann att vetenskapligt pröva Hippokrates hypotes "Lika Botar Lika". Forskningsarbetet gav övertygande resultat. Hippokrates medicinska uttryck "Lika Botar Lika" stämde och modifierades av Hahnemann till "Lika skall botas med liknande", ett signum som för den homeopatiska vetenskapen lett dess främsta forskare till det Alternativa Nobelpriset.

Sammanfattningsvis kan sägas att den homeopatiska medicinen idag är naturligt framställd av utspädda potenser från bl a växter och mineraler. Hos en människa med en viss typ av sjukdom verkar sålunda den utspädda potensen endast på grundorsaken till sjukdomen samtidigt som den förstärker hennes immunförsvar och därmed kroppens naturläkande krafter.

Helhetsbehandling

Med rätt satt diagnos och medel tar den homeopatiska medicinen på sikt inte bara bort symptomen utan även det väsentligaste av allt: Grundorsaken till sjukdomen. I de flesta fall är därför den homeopatiska medicinen överlägsen skolmedicinen vars preparat vanligtvis består av kraftigt biverkningsbenägna kemiska sammansättningar. Det viktiga inom homeopatin är alltså alltid att försöka finna grundorsaken till sjukdomen, d v s roten till det onda. Detta görs bäst genom samtal med patienten som får berätta om sina sjukdomsbesvär. Därefter undersöks den sjuke ofta med irisdiagnostik, en undersökningsmetod som mestadels kan vägleda homeopaten till sjukdomens källa. Den homeopatiska behandlingen består av tabletter som skall smälta i munnen före eller efter måltid. Utöver den homeopatiska medicinen ordineras till måltiderna ofta även ört-, vitamin- och mineraltabletter vilka sammantaget förstärker kroppens möjligheter att göra sig kvitt sjukdomsorsaken.

Rogivande avslappning

Människan har i alla tider av olika anledningar upplevt och genomlidit sjukdomar, oro eller nervösa besvär. I alla tider har människan därför sökt hjälp för att finna vägen till en bättre hälsa och ett rofyllt välbefinnande. Särskilt i våra dagars högt uppskruvade samhällssystem är oro och ångest en stark bidragande orsak till den alltmer accelerande sjukdomsproblematiken.

Som natuläkare sökte jag själv i många år världen över efter en effektiv avslappningsmetod som kunde komplettera den redan mycket framgångsrika homeopatiska medicinen. Till slut fann jag en nästan bortglömd Tibetansk behandlingsform med urgamla anor. Denna behandling går ut på att stimulera patientens nervsystem genom lätta fingerrörelser på patientens huvudbaserade reflexzoner. Efter bara några få minuter infinner sig hos patienten ett behagligt tillstånd av inre lugn som alltigenom behandlingens gång växer sig allt starkare. Känslan av total avslappning bär patienten ofta med sig långt efter avslutad behandling. Avslappningsbehandlingen tar cirka 45 minuter.

Bob G Lind, Institutet för Svensk Homeopatmedicin